Urnordiska

	Urnordiska
Region	Skandinavien
Språkfamilj	Urnordiska
Språkkoder
ISO 639‐3	–

Urspråk
Underklass till	nordiska språk
Land	–
Kronologi	• urindoeuropeiska; • urgermanska • urnordiska
Följs av	fornnordiska, runsvenska
Skrift	äldre futhark

Urnordiska eller urnordgermanska var det språk som talades i Norden under yngre romerska järnåldern, folkvandringstiden och vendeltiden (ca 250–825 e Kr).^[1]

Från omkring 600-talet finns belägg för en västlig och östlig variation av det nordgermanska språket,^[2] enkelt indelad i urvästnordiska och uröstnordiska, därtill torde en urgutniska existerat, vilka senare övergår till fornvästnordiska (föregångare till färöiska, isländska och norska), fornöstnordiska (föregångare till danska och svenska) och forngutniska (föregångare till gutniska) vid övergången från urnordiska till fornnordiska kring skiftet från vendeltid till vikingatid på 700-talet. Omkring år 800 hade urnordiskan börjat skilja sig betydligt från de andra germanska språken.

Tidigaste belägg

Urnordiskans tidigaste datering sätts till år 150 helt enkelt för att runskriften togs i bruk kort efter denna tid. Innan dess finns inga skriftliga belägg alls för hur språket gestaltat sig. Föregående språkstadium, det urgermanska, existerar bara som en lingvistisk rekonstruktion.

Det urnordiska runalfabetet, futharken, innehöll 24 tecken. Man har funnit omkring 200 inristningar på det urnordiska språket, på stenar, berghällar eller amuletter över hela Skandinavien. Det är i huvudsak samma språkform som man möter överallt i Skandinavien på urnordiska runinskrifter, men somliga menar att vissa grammatiska skillnader kan skönjas.

Det bäst kända exemplet på urnordiska är inskriften på guldhornen från Gallehus som sannolikt är från 400-talet efter Kristus. Den lyder: ek HlewagastiR holtijaR horna tawido (där ”R” brukar antas beteckna ett tonande sje-ljud, som i franskans je eller jeune). I runskrift: ᛖᚲ ᚺᛚᛖᚹᚨᚷᚨᛊᛏᛁᛉ ᚺᛟᛚᛏᛁᛃᚨᛉ ᚺᛟᚱᚾᚨ ᛏᚨᚹᛁᛞᛟ (läsbart för dem som har stöd för Unicode-runor i datorn).

Utveckling till fornnordiska

I den urnordiska periodens slutskede, cirka 600–800 e.Kr., förändrades språket mycket snabbt. Den typiska bestämda slutartikeln uppkom, som i det nusvenska exemplet: dagen, till skillnad från engelska the day, tyska der Tag eller nederländska de dag.

Indoeuropeiskans gamla tonaccenter, vilka innebar att flerstaviga ord kunde ha olika betydelse beroende på tonhöjd, försvann i urgermanskan. Istället utvecklades en tryckaccent som lades på ordets första stavelse. En konsekvens av denna utveckling blev i urnordiskan bortfallet av obetonade vokaler. Detta kallas synkope eller, om det är sista vokalen i ett ord som utelämnas, apokope. I och med denna utveckling blev exempelvis gastiR till gästR och fiskaR till fiskr.^[3] Gallehushornens urnordiska text skulle på den senare fornnordiskan således lyda ungefär Iak HlégästR hyltiR táða horn.

Ytterligare en betydelsefull språklig förändring i urnordiskan var det s.k. omljudet. För svenskans utveckling var i-omljudet särskilt betydande. Det innebar att en tryckstark vokal påverkades av en efterföljande trycksvag vokal, t.ex. i eller u. Det urnordiska domian blev som en följd av detta det fornsvenska døma, medan det urnordiska liusian blev det fornsvenska lysa.^[4] Resultat av omljudet kan i dagens svenska ses i ord som hand – händer, fot – fötter och bok – böcker.

Bevarade urnordiska lånord

Man har fått reda på en del av urnordiskan genom dagens finska, samiska och estniska. Tidiga nordiska lånord i dessa språk har nämligen inte förändrats mycket sedan den tiden. Några exempel (med rekonstruerade urnordiska ord):

Estniska/finska kuningas < *kuningaz "kung" (fornnordiska kunungr, konungr)
Finska ruhtinas "prins" < *druhtinaz "hövding, drott" (fornnordiska dróttinn)
Finska sairas "sjuk" < *sairaz "sår" (fornnordiska sárr)
Estniska juust, finska juusto "ost" < *justaz (fornnordiska ostr)
Estniska/finska lammas "får" < *lambaz "lamm" (fornnordiska lamb)
Finska hurskas "from" < *hurskaz "försiktig, klok" (fornnordiska horskr)
Finska runo "dikt, runa" < *rūno "hemlighet, mysterium, runa" (fornnordiska rún)
Finska vaate "klädesplagg" < *wādiz "plagg" (fornnordiska váð)
Finska viisas "vis" < *wīsaz "klok, vis" (fornnordiska víss)

Se även

Källor

^ Elof Hellquist: Svensk etymologisk ordbok, Gleerups, Lund 1922, sida 1283 [1]
^ Bandle, Oskar; Kurt Braunmüller, Ernst Hakon Jahr, Allan Karker, Hans-Peter Naumann, Ulf Teleman, Lennart Elmevik, Gun Widmark (2005). ”XVII. Special aspects of Nordic language history I: Typology | § 202. The typological development of the Nordic languages I: Phonology”. The Nordic Languages |. "2". Berlin: Walter de Gruyter. sid. 1856, 1859. doi:10.1515/9783110197068. ISBN 3-11-017149-X
^ Petterson, Gertrud: Svenska språket under sjuhundra år, Studentlitteratur, Lund, 2013, s. 70-71
^ Petterson, Gertrud: Svenska språket under sjuhundra år, Studentlitteratur, Lund, 2013, s. 72-73

Externa länkar

Urnordiska paradigm och länkar (på engelska, arkiverat av Internet Archive 2020-02-25)

[1] Elof Hellquist: Svensk etymologisk ordbok, Gleerups, Lund 1922, sida 1283 [1]

[Bandle_1856,_1859-2] Bandle, Oskar; Kurt Braunmüller, Ernst Hakon Jahr, Allan Karker, Hans-Peter Naumann, Ulf Teleman, Lennart Elmevik, Gun Widmark (2005). ”XVII. Special aspects of Nordic language history I: Typology | § 202. The typological development of the Nordic languages I: Phonology”. The Nordic Languages |. "2". Berlin: Walter de Gruyter. sid. 1856, 1859. doi:10.1515/9783110197068. ISBN 3-11-017149-X

[3] Petterson, Gertrud: Svenska språket under sjuhundra år, Studentlitteratur, Lund, 2013, s. 70-71

[4] Petterson, Gertrud: Svenska språket under sjuhundra år, Studentlitteratur, Lund, 2013, s. 72-73

[1]

[2]

[3]

[4]

Navigation

Navigering

Temaportaler