Jens Stoltenberg
Jens Stoltenberg | |
![]() Jens Stoltenberg i mars 2024. | |
Innehar befattningen | |
Tillträdde befattningen 4 februari 2025 | |
Företrädare | Trygve Slagsvold Vedum |
---|---|
Tid i befattningen 25 oktober 1996–17 oktober 1997 | |
Företrädare | Sigbjørn Johnsen |
Efterträdare | Gudmund Restad |
Tid i befattningen 1 oktober 2014–30 september 2024 | |
Företrädare | Anders Fogh Rasmussen |
Efterträdare | Mark Rutte |
Tid i befattningen 17 oktober 2005–16 oktober 2013 7 år och 364 dagar | |
Monark | Harald V |
Företrädare | Kjell Magne Bondevik |
Efterträdare | Erna Solberg |
Tid i befattningen 17 mars 2000–19 oktober 2001 1 år och 216 dagar | |
Monark | Harald V |
Företrädare | Kjell Magne Bondevik |
Efterträdare | Kjell Magne Bondevik |
Född | 16 mars 1959 Oslo, Norge |
Politiskt parti | Det Norske Arbeiderparti |
Yrke | Nationalekonom |
Ministär | Regeringen Stoltenberg I Regeringen Stoltenberg II |
Maka | Ingrid Schulerud (1987– ) |
Namnteckning | ![]() |

Jens Stoltenberg, född 16 mars 1959 i Oslo, är en norsk politiker. Han var Natos generalsekreterare mellan 2014 och 2024, Norges statsminister 2000–2001 och 2005–2013 och partiledare för Arbeiderpartiet mellan 2002 och 2014. Sedan 4 februari 2025 är han Norges finansminister.
Familj och uppväxt
Stoltenberg är son till den tidigare norske utrikesministern Thorvald Stoltenberg (1931–2018) och statssekreteraren Karin Stoltenberg(no), född Heiberg (1931–2012). Karin Stoltenberg var sondotter till Eivind Heiberg, generaldirektör vid Norges Statsbaner och ordförande för Norsk Arbeidsgiverforening. Båda föräldrarna representerade Arbeiderpartiet.
Stoltenberg är utbildad nationalekonom med examen från Oslo universitet 1987. Han är gift med den norska diplomaten Ingrid Schulerud, som bland annat tjänstgjort som ambassadör vid Norges ambassad i Bryssel. Paret har två barn tillsammans.
Stoltenbergs äldre syster Camilla Stoltenberg (f. 1958) är läkare, professor och chef för Folkehelseinstituttet 2012–2023. Hans yngre syster Nini Stoltenberg (1963–2014) var programledare i norsk TV.
Politisk karriär
Stoltenberg var 1985–1989 ordförande för det norska socialdemokratiska ungdomsförbundet AUF. Han valdes till andre vice ordförande i Arbeiderpartiet 1992. Under 1993 till 1996 var han näringslivs- och energiminister i Gro Harlem Brundtlands regering. Under Thorbjørn Jaglands regeringstid 1996–1997 var Stoltenberg finansminister. I februari 2000 utsåg Arbeiderpartiet Stoltenberg till sin statsministerkandidat.[1]
Första statsministerperioden (2000–2001)
Efter att Kjell Magne Bondeviks första regering i mars 2000 avgått till följd av en misstroendeomröstning blev Stoltenberg Norges statsminister. Hans regering tillträdde den 17 mars 2000. Vid den här tiden var Stoltenberg inte partiledare för Arbeiderpartiet, istället var han vice partiledare, men trots det var han statsminister samtidigt som partiledaren Thorbjørn Jagland tog posten som utrikesminister. Stoltenbergs statsministertid 2000–2001 var mycket kontroversiell, särskilt inom hans eget parti, då regeringen genomförde reformer och moderniseringar av välfärdsstaten och del-privatiseringar inom flertalet statligt ägda bolag.
I stortingsvalet 2001 fick Arbeiderpartiet knappt 24 % av rösterna, vilket var partiets sämsta valresultat sedan 1924. Stoltenberg och hans regering blev efter valet tvungna att avgå.
Maktkampen
På grund av valresultatet drabbades partiet av en maktkamp mellan sittande partiledaren Thorbjørn Jagland och Stoltenberg. Under 2002 ersattes Jagland av Stoltenberg som partiledare.
Andra statsministerperioden (2005–2013)
Stoltenbergs Arbeiderparti vann i september 2005 stortingsvalet tillsammans med Sosialistisk Venstreparti och Senterpartiet. De tre partierna hade inför valet deklarerat att de ville bilda en ny regering tillsammans.[2] För första gången kom därmed Arbeiderpartiet att styra i koalition med andra partier. Stoltenberg tillträdde som statsminister 17 oktober 2005 och efterträdde då återigen Kjell Magne Bondevik.
Efter regeringens bildande var frågor som Norges militära insats i det pågående kriget i Afghanistan, Norges oljeproduktion i Barents hav, HBT-rättigheter, invandring och kvaliteten på standardutbildning dominerande i politiken.
Efter att koalitionen fått nytt förtroende efter stortingsvalet 2009 då Arbeiderpartiet gick fram med 2,7 procentenheter fokuserade regeringen på centraliserad och omorganiserad sjukvård, och man satsade även på miljöpolitiken genom att införa högre skatter både för privata och för företag. Ett annat problem som var i fokus var den pågående globala finanskrisen.
Utöver detta löste han tillsammans med Rysslands president Dmitry Medvedev ett långvarigt bråk om var den marina gränsen mellan Norge och Ryssland egentligen ska gå. Lösningen är en kompromiss där man delat upp det omdiskuterade området i två lika stora delar, och ett avtal undertecknades den 27 april 2010.
Som ett resultat av påstådd statlig ineffektivitet, misstag, skandaler och konstiga uttalanden, bland annat från Senterpartiets partiledare Liv Signe Navarsete, kantades Stoltenbergs andra statsministerperiod av kontroverser och kritik, speciellt från både liberaler och konservativa. Enligt en opinionsmätning fick de tre regeringspartierna (tillsammans) 35,8% av väljarnas röster (i januari 2011).[3]
Efter stortingsvalet 2013 då Arbeiderpartiet gick tillbaka i väljarstöd och regeringen förlorade sin majoritet avgick Stoltenberg som statsminister den 16 oktober 2013 och efterträddes av Erna Solberg från Høyre.
Terrorattentaten i Norge 2011
Klockan 15.26 fredagen den 22 juli 2011 exploderade en bomb utanför regeringskvarteret där statsministern hade sitt kontor. Åtta personer dog och ett stort antal personer skadades. Omkring klockan 17.20 började massakern på ön Utøya, där Arbeidernes Ungdomsfylking hade sitt årliga sommarläger. Massakern på Utøya kostade 69 människor livet. Stoltenberg skulle enligt planerna besöka ön dagen därpå och befann sig vid tillfället då bomben exploderade i sin bostad, där han förberedde talet han skulle hålla på Utøya.[4]
Regeringsarbeten och val
Regeringssammanträdena efter terrorattentaten kom inledningsvis att hållas i Stoltenbergs bostad då regeringskansliet var skadat av explosionen.
Den 12 september hölls kommunalval och partierna bestämde att valkampanjen skulle starta den 13 augusti, men Stoltenberg deltog inte under första veckan. Efterhand deltog han allt mer, men upplevde det som tungt att ställa om till optimistiska torgappeller. Direkt efter attentaten hade även Arbeiderpartiet ett växande stöd, men det planade efter hand ut. Valresultatet blev ett solitt val med 31,7 procent på landsbasis, en framgång med 2,0 procent.

Generalsekreterare för Nato
I mars 2014 utsåg Nato Stoltenberg till organisationens generalsekreterare, där han efterträdde dansken Anders Fogh Rasmussen. Han tillträdde uppdraget 1 oktober 2014.[5] Stoltenbergs ämbetsperiod förlängdes flera gånger. 2022 hade han redan utsetts till blivande chef för Norges bank när han ännu en gång ombads att fortsätta som generalsekreterare, för att leda organisationens hantering av vad man såg som en försämrad säkerhetspolitisk situation till följd av Rysslands invasion av Ukraina.[6]
I juni 2024 meddelades att Natos 32 medlemsländer formellt godkänt den nederländske politikern Mark Rutte som efterträdare till Stoltenberg. Rutte övertog posten som generalsekreterare för Nato den 1 oktober 2024.[7]
Utmärkelser
- Årets europe, 2003[8]
- Barnehelseprisen, 2005[9]
- Hal Kochpriset, 2012[10]
- Årets Peer Gynt, med Marit Bjørgen, 2012[11]
- Willy Brandtmedaljen, 2013[12]
Harald V:s jubileumsmedalj 1991–2016, 2016[13]
- Republiken Montenegros orden, 2017[14][15]
Terra Mariana-korsets orden, första klass, 29 januari 2019[16]
Storkors av Vytautasorden, 14 februari 2019[17]
- Manfred Wörner-medaljen, 1 november 2019[18]
- Ewald-von-Kleist-Preis, 11 februari 2022[19][20]
- Henry A. Kissinger Prize, 2023[21]
- Årets navn, 2023[22]
- Sønstebypriset, 2023[23]
Storkors av Vytiskorsorden, 23 juni 2023[24]
Första klass av Jaroslav den vises orden, 4 september 2023[25]
Storkorset av Finlands Lejons orden, 2024[26]
Storkors av Leopoldorden, 19 april 2024[27]
- Eric M. Warburg-priset, 25 april 2024[28]
Tre Stjärnors orden, första klass, 20 maj 2024[29]
Tredje graden av Tomáš Garrigue Masaryks orden, 30 maj 2024[30][31]
Department of Defense Medal for Distinguished Public Service, 8 juli 2024[32]
Presidentens frihetsmedalj, 9 juli 2024[33]
Storkorset av Isabella den katolskas orden, 30 juli 2024[34][35][36]
Storkorset av Oranien-Nassauorden, 26 september 2024[37]
Kommendör med stora korset av Nordstjärneorden, 22 oktober 2024[38][39]
Förbundsrepubliken Tysklands förtjänstorden - storkors, 22 oktober 2024[40]
Referenser
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från norska Wikipedia (bokmål/riksmål), Jens Stoltenberg, 13 juli 2024.
Noter
- ^ Johansson, Lars (11 februari 2000). ”Jagland tvingas stå tillbaka”. Dagens Nyheter. https://www.dn.se/arkiv/utland/jagland-tvingas-sta-tillbaka-norge-socialdemokraterna-vill-se-jens-stoltenberg-som-statsminister/. Läst 5 februari 2025.
- ^ ”Flertallsregjering uansett” (på norska). Nationen. 3 februari 2005. https://www.nationen.no/flertallsregjering-uansett/s/23-148-444625575714835671. Läst 5 februari 2025.
- ^ NRK (23 januari 2011). ”Svak måling for regjeringspartiene” (på norskt bokmål). NRK. https://www.nrk.no/norge/svak-maling-for-regjeringspartiene-1.7474789. Läst 29 augusti 2024.
- ^ ”Stoltenberg skrev talet till Utøya när bomben smällde”. E24. 25 juli 2011. http://e24.no/makro-og-politikk/stoltenberg-skrev-tale-til-utoeya-da-bomben-smalt/20082498. Läst 25 juli 2011.
- ^ ”Appointment of Secretary General designate” (på engelska). Nato. 28 mars 2014. https://www.nato.int/cps/en/natohq/news_108390.htm. Läst 5 april 2023.
- ^ Nummelin, Wiktor; Larsson, Lars (24 mars 2022). ”Ett år till för Stoltenberg som Natochef”. Aftonbladet. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/nW7bKn/nato-vi-ar-starkast-i-varlden. Läst 1 oktober 2024.
- ^ Mathias Ståhle (27 juni 2024). ”Favoriten Rutte ny Natochef”. Svenska Dagbladet. https://www.svd.se/arkiv/2024-06-27/14/SVD.
- ^ läs online, www.europeiskungdom.no .[källa från Wikidata]
- ^ läs online, www.stortinget.no , läst: 29 augusti 2019.[källa från Wikidata]
- ^ läs online, krogerup.dk .[källa från Wikidata]
- ^ läs online, peergynt.no .[källa från Wikidata]
- ^ WILLY-BRANDT-PREIS: Jens Stoltenberg ist der zweite Preisträger (på tyska), Der Tagesspiegel, 25 januari 2013, no value: 1865-2263, läs online, läst: 29 oktober 2024.[källa från Wikidata]
- ^ läs online, www.kongehuset.no .[källa från Wikidata]
- ^ läs online, www.cdm.me .[källa från Wikidata]
- ^ läs online, en.vijesti.me .[källa från Wikidata]
- ^ läs online, president.ee .[källa från Wikidata]
- ^ läs online, e-seimas.lrs.lt .[källa från Wikidata]
- ^ Bundesministerin der Verteidigung Annegret Kramp-Karrenbauer verleiht dem NATO-Generalsekretär Jens Stoltenberg die Manfred-Wörner-Medaille (på tyska), Tysklands försvarsministerium, 1 november 2019, läs online, läst: 29 oktober 2024.[källa från Wikidata]
- ^ Ewald von Kleist Award - Munich Security Conference (på brittisk engelska), läs online, läst: 22 oktober 2024.[källa från Wikidata]
- ^ The Munich Security Conference Announces Its Awards for 2022 (på brittisk engelska), 11 februari 2022, läs online, läst: 29 oktober 2024.[källa från Wikidata]
- ^ Stoltenberg fikk Kissinger-pris (på norskt bokmål), 13 november 2023, läs online, läst: 29 augusti 2024.[källa från Wikidata]
- ^ Jens Stoltenberg er «Årets navn» i VG 2023 (på engelska), 20 december 2023, läs online.[källa från Wikidata]
- ^ Jens Stoltenberg får Sønstebyprisen (på norskt bokmål), 12 december 2022, läs online.[källa från Wikidata]
- ^ läs online, e-seimas.lrs.lt .[källa från Wikidata]
- ^ läs online, www.president.gov.ua .[källa från Wikidata]
- ^ Stubbilta erityinen kunnianosoitus (på finska), läs online, läst: 7 december 2024.[källa från Wikidata]
- ^ läs online, www.belganewsagency.eu .[källa från Wikidata]
- ^ läs online, www.atlantik-bruecke.org .[källa från Wikidata]
- ^ läs online, www.vestnesis.lv .[källa från Wikidata]
- ^ läs online, www.idnes.cz .[källa från Wikidata]
- ^ läs online, www.hrad.cz .[källa från Wikidata]
- ^ läs online, www.nato.int .[källa från Wikidata]
- ^ Jens Stoltenberg fikk presidentens frihetsmedalje (på norskt bokmål), 10 juli 2024, läs online, läst: 29 augusti 2024.[källa från Wikidata]
- ^ El Gobierno otorga al secretario general de la OTAN y al embajador de Qatar condecoraciones al Mérito Civil (på engelska), 31 juli 2024, läs online, läst: 22 oktober 2024.[källa från Wikidata]
- ^ BOE-A-2024-15827 Real Decreto 829/2024, de 30 de julio, por el que se concede la Gran Cruz de la Orden de Isabel la Católica al señor Jens Stoltenberg. (på engelska), läs online, läst: 22 oktober 2024.[källa från Wikidata]
- ^ BOE-ID: BOE-A-2024-15827.[källa från Wikidata]
- ^ läs online, www.koninklijkhuis.nl .[källa från Wikidata]
- ^ Tio utländska medborgare tilldelas Nordstjärneorden, regeringen.se, läs online, läst: 22 oktober 2024.[källa från Wikidata]
- ^ läs online, kungligmajestatsorden.se .[källa från Wikidata]
- ^ Sverige og Tyskland hyller Jens Stoltenberg med ordener (på norskt bokmål), läs online och läs online, läst: 23 oktober 2024.[källa från Wikidata]
Tryckta källor
- Viksveen, Thor (2011). Jens Stoltenberg. Et portrett. Oslo: Pax forlag A/S. ISBN 978-82-530-3446-1
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Jens Stoltenberg.
Wikiquote har citat av eller om Jens Stoltenberg.
|
|
Media som används på denna webbplats
U.S. Secretary of State John Kerry shakes hands with newly elected NATO Secretary General Jens Stoltenberg before a meeting amid a series of multinational discussions on December 2, 2014, at NATO Headquarters in Brussels, Belgium.
Författare/Upphovsman: Portunes, Licens: CC BY 4.0
Ribbon bar of the Latvian Order of the Three Stars. Also ribbon bar for the rank "Knight" of the order.
Ribbon bar: Distinguished Public Service Award/Medal (United States Department of Defense).
Foto: Anže Malovrh/STA
Författare/Upphovsman: Wiki Romi, Licens: CC0
Royal Order of the Polar Star - Commander Grand Cross (1748-1975)
Ribbon bar: Order of Merit of the Federal Republic of Germany – Grand Cross
U.S. Secretary of State Michael R. Pompeo meets with NATO Secretary General Jens Stoltenberg and U.S. Ambassador to NATO Kay Bailey Hutchinson in Brussels, Belgium on May 13, 2019. [State Department photo by Ron Przysucha/ Public Domain]
Order of the Cross of Terra Mariana - 1st Class
Order of Vytautas the Great - Grand Cross
Författare/Upphovsman: Macesito, Licens: CC BY-SA 4.0
Order of Orange-Nassau - Knight Grand Cross Ribbon
Signature of Jens Stoltenberg
Ribbon bar of Order of Prince Yaroslav the Wise
Ribbon bar: Order of Tomáš Garrigue Masaryk 3rd Class – Czech Republic (since 1994).
Ribbon bar: Grand Cross of the Order of the Cross of Vytis – Lithuania.
Författare/Upphovsman: EricSerge, Licens: CC BY-SA 4.0
Kong Harald Vs jubileumsmedalje 1991-2016
Order of the Lion of Finland 1Class Ribbon
Författare/Upphovsman: Oritsu.me, Licens: CC BY-SA 4.0
Ribbon bars of the Order of Leopold
Författare/Upphovsman: Heralder (Crown by Miguillen), Licens: CC BY-SA 3.0
Ribbon bar of the Order of Isabella the Catholic, Grand Cross
Författare/Upphovsman: SaluteVII, Licens: CC BY-SA 4.0
Presidential Medal of Freedom (ribbon)