For LP Fans Only

For LP Fans Only

Samlingsalbum av Elvis Presley
UtgivningUSA 23 januari 1959
InspelatJuli 1954–september 1956,
Sun Studio, Memphis,
RCA Studios, McGavock Street, Nashville,
RCA Studio 1, New York City,
20th Century Fox Stage 1, Hollywood,
Radio Recorders, Hollywood
GenreRock'n'roll, rockabilly, blues, country, pop
Längd24:04
SkivbolagRCA Victor
ProducentSam Phillips, Steve Sholes, Lionel Newman, Elvis Presley
LjudteknikerBob Farris, Ernie Oehlrich, Bob Mayer, Ken Runyon, Thorne Nogar
Elvis Presley-kronologi
King Creole
(1958)		For LP Fans Only
(1959)		A Date with Elvis
(1959)
Singlar från For LP Fans Only
  1. "That's All Right" / "Blue Moon of Kentucky" (19 juli 1954)
  2. "Milkcow Blues Boogie" / "You're a Heartbreaker" (8 januari 1955)
  3. "Baby Let's Play House" / "I'm Left, You're Right, She's Gone" (10 april 1955)
  4. "I Forgot to Remember to Forget" / "Mystery Train" (20 augusti 1955)
  5. "Heartbreak Hotel" / "I Was the One" (27 januari 1956)
  6. "I Want You, I Need You, I Love You" / "My Baby Left Me" (4 maj 1956)
  7. "Shake, Rattle and Roll" / "Lawdy Miss Clawdy" (31 augusti 1956)
  8. "Too Much" / "Playing for Keeps" (4 januari 1957)

For LP Fans Only är ett samlingsalbum av den amerikanske sångaren och musikern Elvis Presley. Det är hans sjunde album och det släpptes av RCA Victor i mono (LPM 1990) den 23 januari 1959.[1] Det var det första albumet i musikhistorien där artistens namn saknades på omslaget.

När Elvis Presley påbörjade sin tvååriga värnplikt i mars 1958 fanns endast ett begränsat antal nya låtar tillgängliga för utgivning. För att upprätthålla intresset kring honom och hans musik valde hans manager, Tom Parker, och hans skivbolag, RCA Victor, att ompaketera äldre material som ännu inte förekommit på något album. For LP Fans Only var det första av tre sådana album som släpptes 1959, och bestod av tio låtar, varav nio hade utkommit på singel och en på EP. Fyra av låtarna, däribland "That's All Right" och "Mystery Train", var inspelade och utgivna på Sun Records 1954 och 1955. Fem var studioinspelningar för RCA, och en, "Poor Boy" härrörde från Elvis första film, Love Me Tender.

Elvis Presleys fyra första album hade sammanlagt legat 29 veckor på förstaplatsen på Billboards albumlista i USA, och de två följande albumen hade nått tredje respektive andra plats. Det sjunde albumet, For LP Fans Only, nådde dock endast plats 19 på samma lista.[2][3][4] På den konkurrerande Cashbox-listan nådde det plats 20.[5] Det sålde initialt 200 000 exemplar i USA, vilket ändå var en framgång eftersom alla låtar redan hade släppts på singel- och EP-skivor.[6]

Bakgrund

Elvis Presley under sin tjänstgöring i Västtyskland.[7][8]

Den 24 mars 1958 påbörjade Elvis Presley sin militärtjänstgöring[9][10][11] med sin grundutbildning vid Fort Hood i Texas.[12][13][14] Den 14 augusti 1958 avled Elvis mor, Gladys, som han stod mycket nära.[15][16] Den 22 september 1958 avreste han till Tyskland[17] där han skulle tillbringa återstoden av sin tjänstgöringstid fram till mars 1960.[7][8] Under Elvis bortovaro från musikscenen skulle hans manager, Tom Parker, och hans skivbolag, RCA Victor, arbeta på att hålla Elvis kvar i rampljuset.[18][19] Parker tänkte också förbereda scenen för Elvis nya karriär vid hemkomsten,[19] vilket innebar att i första hand göra honom till en filmstjärna på heltid. En filmkarriär ansågs både mer prestigefylld och ekonomiskt mer fördelaktig än en fortsatt satsning på enbart musik.[8] Parker lyckades också förhandla fram betydande förbättringar av Elvis filmkontrakt.[20][19]

Tom Parker, Elvis manager.

Under flera år hade Parker och RCA:s ansvarige Steve Sholes bråkat om hur många skivor som skulle ges ut per år.[19] Parker ville inte att Elvis skulle överexponeras och förespråkade en liten utgivning för att inte mätta marknaden.[21][19] RCA förutsatte att rock'n'roll förr eller senare skulle ersättas av nya trender, så som skett med musikstilar tidigare,[8] och Sholes ville intensifiera utgivningstakten och smida medan järnet var varmt.[19]

Elvis Presley hade överträffat alla tidigare artisters framgångar inom skivindustrin, och han var fortfarande den bäst säljande artisten i skivbranschen.[22] Under hans frånvaro hösten 1958 var skivförsäljningen fortsatt stark, mycket till följd av de nya King Creole-utgåvorna[23][24] och samlingsalbumet Elvis' Golden Records.[25] Däremot tycktes de dagar då hans skivor sålde i två till tre miljoner exemplar vara förbi.[26][8]

Skivmarknaden var totalt sett på nedgång. Försäljningen av singlar sjönk, och albumförsäljningen hade ännu inte utvecklats för att kunna kompensera för tappet.[8] Steve Sholes hade ihärdigt argumenterat för fler inspelningar för att säkerställa att det fanns material för utgivning under den tid Elvis skulle vara borta, och Parker hade till slut gått med på en extra inspelningsdag i juni 1958 då Elvis hade permission.[8] Detta gav upphov till fem låtar, av vilka fyra framgångsrikt kunde ges ut på singel under 1958 och 1959.[19][18] Men Sholes hade velat säkra minst 22 låtar, tillräckligt för fem singlar och ett helt album. I stället hade han dessa fem låtar och ytterligare en dryg handfull överblivna inspelningar där flera inte var färdiga och Elvis hade ansett dem vara otillfredsställande för utgivning.[19][21] Sholes försökte på alla sätt få Elvis att spela in fler låtar, erbjöd sig till och med att åka till Tyskland och spela in där, men Parker sade nej.[27][20] RCA krävde dock att Elvis, som stod för upp till 40 procent av bolagets årliga försäljning, skulle fullfölja sitt kontrakt om minst fyra singlar och ett album per år.[19]

Parker valde därför att paketera om Elvis äldre singlar i en serie EP-skivor med titeln A Touch of Gold.[28][29] Han lät också tillsammans med RCA sammanställa tre nya samlingsalbum som utkom under 1959. De bestod av tio låtar vardera,[18][24] där alla tidigare utkommit på singel- eller EP-skivor men inte på album.[28] Den första av dessa var For LP Fans Only[30] följt av A Date with Elvis[31] och Elvis' Gold Records, Vol. 2.[32][28]

For LP Fans Only

I slutet av januari 1959,[1] medan Elvis befann sig i Tyskland, gav RCA ut samlingsalbumet For LP Fans Only.[24][28] Det var ingen genomtänkt sammanställning,[33] utan bestod av låtar som varken hängde samman tidsmässigt eller tematiskt.[18] Utöver att hålla Elvis namn i blickfånget var syftet att nå den växande LP-marknaden.[6] Albumet bestod av tio tidigare utgivna låtar – nio från singlar och en från en EP – som aldrig utkommit på LP.[6] De äldsta låtarna på albumet var närmare fem år gamla[24] – fyra låtar som ursprungligen hade givits ut på Sun Records 1954 och 1955.[24] Den nyaste var "Playing for Keeps", som tillsammans med A-sidan "Too Much" varit en hit på singellistan under vintern 1957.[24] En anmärkningsvärd detalj med albumet var att Elvis genombrottslåt "That's All Right" och den hyllade "Mystery Train" fick sin albumdebut.[18]

Komposition, stil och texter

Sun Records-sessionerna

Elvis Presleys första singel på Sun Records: "That's All Right" med B-sidan "Blue Moon of Kentucky".[34][35]

"That's All Right" var Elvis Presleys första professionella inspelning,[36] utgiven på singel tillsammans med den två dagar senare inspelade "Blue Moon of Kentucky".[37][38][39][40][41] Två gånger – i juli 1953 och januari 1954 – besökte Elvis Memphis Recording Service och spelade in sammanlagt fyra låtar för eget bruk,[a][43][42][36] i förhoppning om att uppmärksammas och få möjlighet att göra en riktig inspelning. Sommaren 1954 kontaktades han av studion. Sam Phillips satte honom i kontakt med gitarristen Scotty Moore och basisten Bill Black, och tio dagar senare, den 5 juli 1954, återvände de till studion för att försöka spela in något kommersiellt gångbart.[42][44][45]

Den rekonstruerade fasaden på Sun Studio, "Memphis Recording Service", där Elvis Presley gjorde sina första studioinspelningar.[46][35][38]

Scotty Moore spelade leadgitarr, Elvis kompgitarr och Bill Black ståbas.[47] Inledningsvis försökte de med ballader som Elvis kände till, i en stil liknande dem han tidigare spelat in privat.[38] De spelade in "Harbor Lights"[42] och "I Love You Because",[48] men inspelningarna var förhållandevis traditionella.[38][49][50] Under en paus tog Elvis spontant upp sin gitarr och började spela Arthur Crudups "That's All Right, Mama". De båda andra föll in i kompet.[51][52][53] Sam Phillips insåg omedelbart att de hade något speciellt.[54][49][48][36][55]

Jämfört med Crudups version är tempot snarlikt,[48] även om Elvis tolkning går något snabbare.[56] Han förenklade och förändrade också delar av melodin, särskilt i de två sista verserna.[48] Genom att korta av låten, ge den en mer konventionell struktur och ett råare uttryck, samt kombinera en självsäker men samtidigt sårbar sångstil,[48] skapade han en mer kommersiell inspelning.[48] Han omformade Crudups något lojt framförda blueslåt till en mjukt klingande country-popmelodi, nu med en mer rytmisk, drivande basgång.[56] Det blev en blueslåt med tydliga countryinfluenser.[53] "That's All Right" har fått en central plats i populärmusikhistorien, och dess tillkomst beskrivs ofta som en betydelsefull händelse som inledde en musikalisk och kulturell revolution. Med den blev Elvis Presley den förste unge vite artisten från Södern att nå berömmelse genom att sjunga rock'n'roll – en stil han inte skapade, men som ändå skiljde sig från allt som föregick den.[57][58][59]

"Milkcow Blues Boogie" med B-sidan "You're a Heartbreaker" – Elvis tredje singel på Sun Records.[60]

"You're a Heartbreaker" spelades in vid en session i Sun Studio sent 1954, möjligen den 15 november,[61][62] samtidigt med "Milkcow Blues Boogie".[63] De båda låtarna kom att utgöra Elvis tredje singel på Sun, släppt i januari 1955 (Sun 215).[60] Scotty Moore spelades leadgitarr, Elvis Presley kompgitarr och Bill Black ståbas.[61][63] De utgjorde en trio som sedan oktober 1954 hade börjat kalla sig "Blue Moon Boys" när de uppträdde.[64] På plats var också gitarristen Doug Poindexter, som dock inte deltog i inspelningarna.[61] "You're a Heartbreaker" hade skrivits av Sam Phillips vän Jack Sallee, och var hans enda kända låt.[65][63] Den var en countryinfluerad låt,[66] och kan ha varit den första av Elvis inspelningar som kan betecknas som renodlad country,[67][68][69] även om också tidigare inspelningar var countryinfluerade.[67] Den var en country-pop-låt i upptempo.[70] Till skillnad från "Blue Moon of Kentucky", där Elvis hade omformat en traditionell countrysång till något modernare, behöll den ganska snabba "You're a Heartbreaker" ett mer traditionellt uttryck.[67][71] Framförandet är avskalat och lekfullt, men rymmer också en viss råhet.[67]

"I'm Left, You're Right, She's Gone" spelades in den 5 mars 1955[72] och blev B-sida på Elvis fjärde Sun-singel som utkom den 10 april tillsammans med den en månad tidigare inspelade "Baby Let's Play House".[73][60][74] Sam Phillips hade bett den unge Stan Kesler, som själv hoppades få spela in för Sun Records, att skriva en låt åt Elvis. Tillsammans med Bill Taylor skrev han "I'm Left, You're Right, She's Gone". Låten Elvis kom att spela in var således en originalkomposition.[74][69]

Sam Phillips, Suns ägare och inspelningsansvarige, tillsammans med Elvis Presley.[44]

Sam Philips hade också anlitat den unge Jimmie Lott att spela trummor på sessionen,[74][75] vilket blev första gången som slagverk användes under en Elvis Presley-session.[74][69] Elvis spelade in låten i två versioner, en snabb och en långsam. Sam Phillips gav ut den snabbare versionen.[74] Den utgivna versionen låg mer i linje med dåtidens kommersiella överväganden.[67] Det var en rockabillyballad,[67] men med en tydlig countryprägel.[74][69] Stämningsmässigt påminde den om både "You're a Heartbreaker" före den och "I Forgot to Remember to Forget" efter den.[46][74] Samtidigt hade den med sin galopperande energi[67] samma ljusa, melodiska tilltal som "That's All Right". Den fick därför stor uppmärksamhet på countryradiostationer och nådde många nya marknader utanför Elvis kärnregion, som omfattade Tennessee, Mississippi, Louisiana, Arkansas och Texas.[73]

Det är oklart när den långsamma versionen, som tidigt också kallades "My Baby's Gone",[67] spelades in. Det kan ha skett flera månader tidigare.[74] Den enda dateringen som finns säger samma dag som den snabbare versionen, den 5 mars 1955.[76] Den utkom officiellt först trettio år senare på albumet A Golden Celebration.[74] Den versionen hade ett bluesarrangemang i långsamt tempo,[67] vilket var dess mest framträdande kännetecken,[74] med en gitarrslinga inspirerad av Delmore Brothers "Blues, Stay Away From Me".[69]

Gitarristen Scotty Moore och basisten Bill Black, vilka spelade tillsammans med Elvis från start.

"Mystery Train": I juli 1955, troligen den 11:e[77] eller 21:a,[78] under Elvis sista fullskaliga session för Sun Records,[79] spelades tre låtar in: "Tryin' to Get to You", som var tänkt att bli den sjätte Sun-singeln, men som aldrig gavs ut då Elvis kontrakt såldes till RCA,[80][81] samt "Mystery Train" och "I Forgot to Remember to Forget", som blev Elvis femte och sista singel på Sun.[81][60][82] Scotty Moore och Elvis Presley spelade som vanligt gitarr under inspelningarna medan Bill Black spelade bas.[83] Till denna session hyrde Sam Phillips in trummisen Johnny Bernero.[78][84][85] Han deltog dock inte på inspelningen av "Mystery Train".[78][85]

"Mystery Train" hade skrivits av bluessångaren Junior Parker, och senare tilldelades även Sun Records ägare Sam Phillips upphovsrätt på låten.[86][77][87] Den hade 1953 varit en lokal hit för Junior Parker på Sun, men Elvis version är mycket annorlunda i jämförelse med Parkers original.[79][86] Även om båda versionerna har ett tågliknande rytmiskt driv i arrangemanget, framför Elvis låten mycket snabbare och inte som Parkers långsamma blues.[79][88] Elvis omformade återigen en låt,[79] där arrangemanget förenklades med färre instrument och utan blås.[89] Scotty Moores gitarriff lånades från Junior Parkers andra låt på singeln, "Love My Baby",[86] och den frammanade känslan av ett rullande tåg, medan Bill Black höll takten på sin bas.[88] Elvis framför den lekfullt och livfullt, men med tydlig frasering och andningskontroll,[88][88] och han förändrar fraseringen genom att snabbt klippa av sista tonen i varje textrad.[79] Texten skildrar en värld i kaos, med förluster och brustna hjärtan.[90] Tillsammans med "Tryin' to Get to You" brukar "Mystery Train" ses som höjdpunkten för Elvis kreativitet på Sun,[91][88] och den räknas till hans främsta Sun-inspelningar.[79]

RCA-sessionerna

Reklamfoto av Elvis Presley, taget den 1 december 1955 i RCA Victors studio i New York. Drygt en månad senare gjorde han sina första inspelningar för RCA på McGavock Street i Nashville –däribland av "I Was the One".[92][93][94]

"I Was the One": Elvis Presleys första studiosession för sitt nya skivbolag, RCA Victor, ägde rum den 10–11 januari 1956[95][96] i deras studio på McGavock Street i Nashville.[93][97] Under första dagen spelades "I Got a Woman",[98][99] "Heartbreak Hotel" och "Money Honey" in.[95][97] Följande dag spelade Elvis in två av de tio låtar som RCA:s Steve Sholes hade föreslagit. Den ena var balladen "I'm Counting on You", den andra "I Was the One", även den en ballad.[100][101][102][96] Vid sessionen deltog förutom Elvis Presley på sång och gitarr, Scotty Moore på gitarr och Bill Black på bas.[97] D. J. Fontana, som skulle komma att spela trummor med Elvis under lång tid framöver, gjorde här sin studiodebut.[103][104][105] Gitarristen Chet Atkins, som hade i uppgift att samordna inspelningen på plats i Nashvilles RCA-studio,[106] deltog också på gitarr, och Floyd Cramer spelade piano.[93][107] Under andra inspelningsdagen fanns dessutom Gordon Stoker från sånggruppen The Jordanaires och bröderna Ben och Brock Speer på plats och stod för bakgrundssången.[96]

Claude Demetruis, som tillsammans med Aaron Schroeder färdigställde Bill Peppers och Hal Blairs "I Was the One".[108][97]

"I Was the One" hade skrivits av Hal Blair och Bill Peppers, men trots att de arbetat med låten i flera månader hade de inte lyckats få till texten och melodin som de önskade. Eftersom både Elvis och representanter för musikförlaget Hill & Range gillade låten, tog musikförlaget den till Aaron Schroeder och Claude Demetrius, som vid denna tid samarbetade, och bad dem att inom några dagar färdigställa låten, vilket de också gjorde.[108][97] Tillsammans med Chet Atkins utarbetades ett enkelt men genomarbetat arrangemang.[109][110] Elvis röst var här starkare än den någonsin hade varit i Sun Records studio,[110] också för att han för första gången någonsin fick stöd i sången av de tre bakgrundssångarna.[111][110][93] Låten handlar om en man som ångrar allt han lärt sin tidigare flickvän om kärlek och passion.[112] Det var en ballad som tonåringar kunde relatera till.[112] Den blev stilbildande för de beat-ballader som Elvis senare spelade in.[112] I senare intervjuer beskrev Elvis ofta "I Was the One" som en av sina favoriter och inspelningen som ett av de stoltaste ögonblicken i sin tidiga RCA-karriär.[112][109] "I Was the One" gavs ut på singel som B-sida tillsammans med "Heartbreak Hotel", vilken blev Elvis första listetta på Billboard Hot 100.[113]

Reklamaffisch för singeln "I Want You, I Need You, I Love You" och "My Baby Left Me".[114]

"My Baby Left Me" spelades in den första dagen av den inspelningssession som ägde rum den 30–31 januari och 3 februari 1956 i RCA:s studio 1 i New York.[115] Inspelningarna var förlagda dit mellan Elvis två första nationella tv-framträdanden på Tommy and Jimmy Dorseys Stage Show.[116][117] Vid tillfället spelades de fyra återstående låtarna på Elvis debutalbum, Elvis Presley in: "Blue Suede Shoes", "One-Sided Love Affair", "I'm Gonna Sit Right Down and Cry (Over You)" och "Tutti Frutti".[118] Övriga låtar som spelades in var "So Glad You're Mine", "Lawdy Miss Clawdy" och "Shake, Rattle and Roll". Som vanligt deltog Scotty Moore på gitarr, Bill Black på bas och D. J. Fontana på trummor, samt därutöver Shorty Long på piano.[119][120][121][115]

"My Baby Left Me" hade skrivits av Arthur Crudup,[116] som också hade skrivit "So Glad You're Mine"[115] och Elvis första singel, "That's All Right".[38][122][116] Crudup hade först spelat in blueslåten 1950, men Elvis omarbetade version gjorde den mer tillgänglig för dåtidens unga.[116] Elvis sjöng den i ett högre tonläge än vanligt, vilket gav rösten en sorts klagande ton.[116] Soundet påminner mycket om det på Sun-inspelningarna,[116] men här tillkommer trummor och piano.[122] Låten gavs ut som B-sida på singel tillsammans med "I Want You, I Need You, I Love You",[116][123] som toppade bästsäljarlistan i USA.[124][2][125]

Lloyd Price, som skrev "Lawdy, Miss Clawdy".[116][126]

"Lawdy, Miss Clawdy": Steve Sholes hade föreslagit sex låtar, men Elvis hade avfärdat alla förutom "One-Sided Love Affair".[122] Eftersom en uppföljare till "Heartbreak Hotel" fortfarande saknades, återvände gruppen till studion den 3 februari efter två dagars uppehåll.[122][118] Fortfarande saknades nya låtar som Elvis ville spela in.[127] Därför tog han sig först an "Lawdy, Miss Clawdy" ("Jösses, fröken Clawdy!"),[116] en rhythm-and-blues-låt, skriven och först utgiven av Lloyd Price 1952.[126][118] Prices originalversion var kraftfull och självsäker med en vemodig ton[118] där Price lät både vädjande och arg.[126] Trots att Elvis gjorde en cover på Prices vid den tiden redan klassiska originalversion[116][118] förnyade han låten och gjorde den till sin egen.[128][118][129] Han tycks ha betraktat Miss Clawdys beteende med förundran.[126] Låten inleds med Shorty Longs pianointro i trioltakt,[116][126] och har ett arrangemang som är enklare och utan blås.[116] Elvis framförande är lekfullt.[126] Han skulle återkomma till "Lawdy Miss Clawdy" både i sin tv-special från 1968[118] och senare på scen under 1970-talet.[116]

Big Joe Turner, som var den förste som gav ut "Shake, Rattle and Roll".[130][127][131]

"Shake, Rattle and Roll", skriven av Jesse Stone[130] under namnet Charles Calhoun,[115][132] hade ursprungligen utkommit med Big Joe Turner i april 1954.[130][127][131] I juni 1954 släppte Bill Haley & His Comets en coverversion[130][133] som gjorde Bill Haley till en nationell stjärna.[127] Elvis började framföra låten live sent 1954. Han sjöng den på Louisiana Hayride och i ett medley med "Flip, Flop and Fly" på The Dorsey Brothers "Stage Show" i januari 1956.[134][135] Big Joe Turners R&B-hit[133][127] hade en boogie woogie-känsla via pianospelet och skapade ett dansvänligt storbandssound med handklappningar och saxofonspel.[130] Haleys grupp behöll saxofonspelet men lade till ett countryinfluerat baskomp med slapteknik.[130]

Elvis inspelning, som blev sessionens sista,[121] liknade hans live-framförande av låten.[136] Jämfört med Turners och Haleys versioner var Elvis tolkning mer energisk, gitarrdriven och rockabillyinfluerad.[134] Soundet liknade det på Sun-inspelningar som "Good Rockin' Tonight", inte minst genom Scotty Moores slingrande gitarrspel, men med ett fylligare arrangemang.[134] Efter några tagningar uttryckte Steve Sholes oro över den vågade textraden "solen lyser genom de där klänningarna som du bär",[en 1] varpå versen togs bort.[127][136] När versen togs bort försvann även Shorty Longs pianosolo.[127] När inspelningen var klar ansåg Sholes att låten behövde bakgrundssång. Eftersom inga bakgrundssångare hade hyrts in till sessionen, fick Elvis och kompbandet – Scotty Moore, Bill Black och D. J. Fontana – för första och enda gången själva lägga på bakgrundssången.[127][121][115] "Shake, Rattle and Roll" gavs ut tillsammans med "Lawdy Miss Clawdy"[118] i ett massläpp av singlar i augusti 1956.[137]

Den musikaliske ledaren Ken Darby, som skrev alla fyra låtarna till Love Me Tender, inklusive "Poor Boy".[138]

"Poor Boy" spelades in för Elvis första film, Love Me Tender. Liksom filmens övriga tre låtar skrevs den av filmens musikaliske ledare, Ken Darby.[138] Elvis manager Tom Parker insisterade dock på att även Elvis skulle krediteras som låtskrivare på samtliga låtar i filmen. Eftersom Darby var ansluten till ASCAP och Elvis till konkurrerande BMI – två organisationer som inte tillät gemensamma upphovsrätter – listade Darby sin fru Vera Matson hos BMI och angav henne som låtskrivare. Därför tillskrivs "Poor Boy" Matson–Presley.[139][138] Filmbolaget 20th Century Fox insisterade på att musiken skulle spelas in i deras stora filmstudio med deras egna musiker. Elvis fick varken välja vilka låtar som skulle spelas in eller spela in med sitt eget band.[140][141] Eftersom filmens handling var förlagd till 1800-talet användes enbart akustiska instrument.[142] Vito Mumolo spelade gitarr, Michael "Myer" Rubin bas, Richard Cornell trummor, Luther "Red" Roundtree banjo och Dominic Frontieri dragspel. The Ken Darby Trio stod för bakgrundssången.[141][143]

"Poor Boy" spelades in den 24 augusti 1956.[141] Den 4 september spelades en tredje vers in instrumentalt och dagen därpå lade Elvis på sin sång till den nya versen.[143][137] Låten var en nyskriven hillbilly-folksång,[144][145] en stilhärmande countrymelodi med dragspelsackompanjemang.[146][144] Elvis sjöng den i sitt högre register med en mjuk röst.[145] Filmen fick inget eget soundtrackalbum. I stället gavs de fyra låtarna, inklusive huvudlåten "Love Me Tender", ut på en EP den 21 november 1956.[144] Utöver titellåten[3] tog sig även "Poor Boy" in på topplistan och nådde plats 35.[146] Skivan sålde initialt över 600 000 exemplar[144] och registrerades 1992 av RIAA för en försäljning av en miljon exemplar.[147]

Elvis Presley och Gordon Stoker från The Jordanaires. De turades om att spela piano under inspelningarna på Radio Recorders i september 1956 – Elvis på "Playing for Keeps".[137]

"Playing for Keeps" skrevs av Stan Kesler,[75][148][149] som även låg bakom Sun-låtarna "I'm Left, You're Right, She's Gone" och "I Forgot to Remember to Forget"[150][151][152] Den spelades in under en tredagarssession den 1–3 september 1956 på Radio Recorders i Hollywood. Sammanlagt färdigställdes 13 låtar,[75] 11 som hamnade på albumet Elvis och två som gavs ut på singel – "Too Much" och "Playing for Keeps".[153] Utöver Elvis Presley på sång och gitarr, deltog Scotty Moore på gitarr, Bill Black på bas och D. J. Fontana på trummor. The Jordanaires, som vid denna tid var ett fast inslag i både Elvis studioinspelningar och hans liveframträdanden[150] medverkade på bakgrundssång.[154][155] Ingen pianist hade anlitats,[156] och därför turades Elvis Presley och tenorsångaren Gordon Stoker från The Jordanaires om att spela piano på de låtar där det behövdes.[137][157][158][159]

"Playing for Keeps" spelades in som första låt den första dagen.[157] Elvis spelade själv piano på låten.[157][156] Det var en rak, stillsam och innerlig ballad med en countrykänsla,[160][151] som Elvis sjöng med en röst som samtidigt var ömsint och beslutsam.[150] The Jordanaires röster växlade i bakgrunden mellan att ge Elvis stöd under verserna och att skapa ett samspel med honom under sticket.[150] Tillsammans med A-sidan "Too Much" gavs den ut på singel i januari 1957,[161] och nådde plats 34 på Top 100-listan,[124] medan "Too Much" nådde 2:a plats på Top 100-listan och toppade bästsäljarlistan.[124][2]

Utgivning och marknadsföring

Albumets placeringar

Albumet For LP Fans Only utkom den 23 januari 1959.[1] Det debuterade den 23 mars 1959 på plats 20 på albumlistan Billboards "Best-Selling LP's" i USA,[3] som vid tiden omfattade 25 album.[162] Den 30 mars 1959, efter två veckor på listan, nådde det plats 19,[6][162][163][164] som blev dess högsta position.[3][6] Totalt låg albumet 8 veckor på listan.[3]

På Cashbox noterades albumet första gången den 14 mars 1959 på plats 24 på tidningens bästsäljarlista,[5] som vid tiden omfattade 25 album.[165] Den 18 april, efter fem veckor på listan, nådde det plats 20,[166] som blev dess högsta position. Totalt låg albumet sju veckor på listan.[5]

Senare utgåvor av albumet

Originalutgåvan i USA med 10 låtar utkom 1959.[1][167] I Storbritannien gavs albumet ut under namnet Elvis (RD 27120) och hade en delvis annan låtuppsättning med 14 låtar.[168][169] RCA återutgav originalalbumet på LP i januari 1965 i elektronisk stereo.[170][171] I april 1989 återutgavs originalalbumet på CD för första gången av RCA.[172][173] En mer omfattande utgåva på två CD:ar släpptes i december 2018 på samlaretiketten Follow That Dream. Denna specialutgåva inkluderade, utöver originalalbumet, ett antal bonusspår, samt live- och radioframträdanden från 1954–1955, TV-framträdanden från Tommy and Jimmy Dorsey's Stage Show, The Milton Berle Show och The Steve Allen Show, samt hemmainspelningar gjorda i Tyskland i december 1958.[174][175]

Skivomslaget

Albumet For LP Fans Only var det första i musikhistorien där artistens namn inte fanns med på omslaget.[164] I stället pryddes framsidan av ett porträtt av Elvis Presley, vilket ansågs tillräckligt för att identifiera honom.[164][176] Albumtiteln var diskret placerad i en ruta uppe i hörnet tillsammans med RCA-logotypen.[164] RCA:s grafiska formgivare utnyttjade Elvis militärtjänst för att marknadsföra honom som en god medborgare, vilket återspeglades på baksidan av omslaget där en bild av Elvis i arméuniform fanns.[177][176] Albumet nominerades för bästa grafiska utformning och design av albumomslaget, med Tom Parker som ansvarig. Det förlorade dock mot albumet Shostakovich: Symphony No. 5 framförd av New York Philharmonic under ledning av Leonard Bernstein.[178]

Mottagande

 Professionella recensioner
PublikationBetyg
Allmusic[179]
MusicHound Rock[180]
Encyclopedia of Popular Music[181]
New Rolling Stone Record Guide[182]
The Rough Guide to Elvis[183]

I Billboard Magazine skrev man att de utmärkta låtarna på albumet, som består av flera av Elvis Presleys tidigare inspelningar, i huvudsak går i en rockande, bluesig stil. Man menade att han genuint behärskar denna typ av material. Dessutom påpekades att skivomslaget, med en bild på Elvis iklädd arméuniform på baksidan och en porträttbild för fansen på framsidan, är tilltalande.[176]

Den amerikanske musikkritikern Stephen Thomas Erlewine ansåg att For LP Fans Only var en av 50-talets bästa rock'n'roll-skivor, med en tydlig bluesprägel.[179]

I Cashbox Magazine ansåg man att For LP Fans Only skulle bli en storsäljare och tillfredsställa Elvis-anhängare i väntan på att Elvis skulle återvända och spela in ny musik. Albumet innehöll gamla singlar från Elvis, många från tiden innan hans berömmelse. Man lyfte särskilt fram energiska låtar som "Lawdy, Miss Clawdy", "Poor Boy", "Mystery Train" och "Shake, Rattle and Roll".[184]

Den amerikanske musikkritikern och musikjournalisten Stephen Thomas Erlewine, skrivande för Allmusic, ansåg att For LP Fans Only har en tydlig bluesprägel och rockar hårt. När albumet utkom hade Elvis Presley varit i det militära i åtta månader, och Erlewine menade att RCA, utan nytt material att tillgå, inte hade mycket att välja på annat än att sammanställa ett album bestående av Sun-inspelningar och RCA-inspelningar som tidigare endast utkommit på singlar och EP-skivor. Han ansåg att även om det skedde oavsiktligt, lyckades de skapa en av 50-talets bästa rock'n'roll-skivor.[179]

Den största förtjänsten, enligt Erlewine, var att Sun-inspelningarna "That's All Right", "Mystery Train", "I'm Left, You're Right, She's Gone" och "You're a Heartbreaker" blev tillgängliga på LP, eftersom de hör till de bästa låtar Elvis Presley någonsin har spelat in. Han lyfte också fram RCA-inspelningar som "Lawdy, Miss Clawdy", "Shake, Rattle and Roll", "My Baby Left Me" och "I Was the One".[179]

Musikskribenten Paul Simpson ansåg albumet vara en märklig blandning av Sun-låtar, återutgivningar och B-sidor, och menade att det senare blivit något överflödigt eftersom allt material tillgängliggjorts på andra album. Han lyfte dock särskilt fram den utsökta "Playing for Keeps".[183]

Försäljning

Under sin första tid på topplistorna i USA sålde albumet 200 000 exemplar[6] – vilket med tanke på det korta albumet med bara tio låtar, som dessutom alla redan var utgivna på singel- och EP-skivor, ändå får betraktas som bra siffror.[6]

Låtlistor

For LP Fans Only

1959, originalutgåva, LP

Sida 1[185]
NrTitelKompositörInspelningsdatum[186]Längd
1.That's All Right  Arthur Crudup5 juli 19541:59
2.Lawdy, Miss Clawdy  Lloyd Price3 februari 19562:11
3.Mystery Train  Herman Parker Jr., Sam Phillips21 juli 19552:28
4.Playing for Keeps  Stan Kesler1 september 19562:55
5.Poor Boy  Vera Matson, Elvis Presley24 augusti 19562:16
Sida 2[185]
NrTitelKompositörInspelningsdatum[1]Längd
1.My Baby Left Me  Arthur Crudup30 januari 19562:14
2.I Was the One  Aaron Schroeder, Claude Demetrius, Hal Blair, Bill Peppers11 januari 19562:37
3.Shake, Rattle and Roll  Charles Calhoun3 februari 19562:29
4.I'm Left, You're Right, She's Gone  Stan Kesler, William Taylor5 mars 19552:41
5.You're a Heartbreaker  Jack Sallee15 november 19542:14
Total längd:
24:04

2018, FTD-utgåva

CD 1[174][175]CD 2[174][175]
The Original Album[187]
NrTitelLängd
1.That's All Right  1:59
2.Lawdy, Miss Clawdy  2:10
3.Mystery Train  2:30
4.Playing for Keeps  2:55
5.Poor Boy  2:16
6.My Baby Left Me  2:15
7.I Was the One  2:34
8.Shake, Rattle and Roll  2:29
9.I'm Left, You're Right, She's Gone  2:39
10.You're a Heartbreaker
Bonus Tracks  		2:14
11.That's All Right (takes 1-3)2:16
12.Harbor Lights (take 7)2:25
13.I'm Left, You're Right, She's Gone (slow version takes 4 & 5/M)2:52
14.When It Rains, It Really Pours
For Radio Fans Only –
Live Performances 1954–1955  		2:06
15.That's All Right (16 oktober 1954, The Louisiana Hayride)2:52
16.Blue Moon of Kentucky (16 oktober 1954, The Louisiana Hayride)2:23
17.Fool, Fool, Fool (6 januari 1955, radio station KDAV, Lubbock, TX)1:57
18.Hearts of Stone (15 januari 1955, The Louisiana Hayride)2:04
19.Shake, Rattle and Roll (19 januari 1955, radio station WJOI, Florence, AL)2:22
20.Money Honey (22 januari 1955, The Louisiana Hayride)2:45
21.I Don't Care If The Sun Don't Shine (22 januari 1955, The Louisiana Hayride)2:33
22.Little Mama (troligen 5 mars 1955, The Louisiana Hayride)2:02
23.You're a Heartbreaker (troligen 5 mars 1955, The Louisiana Hayride)2:06
24.Good Rockin' Tonight (troligen 19 mars 1955, Eagles Hall, Houston, TX)2:18
25.I Got a Woman (troligen 19 mars 1955, Eagles Hall, Houston, TX)2:58
26.Tweedlee Dee (30 april 1955, The Louisiana Hayride (remote), Gladewater High School)2:47
27.I'm Left, You're Right, She's Gone (2 juli 1955, The Louisiana Hayride)3:16
28.Baby Let's Play House (20 augusti 1955, The Louisiana Hayride)2:38
29.Maybellene (20 augusti 1955, The Louisiana Hayride)2:07
30.I Forgot to Remember to Forget (29 oktober 1955, The Louisiana Hayride)3:30
Total längd:
74:18


         For TV Fans Only – Live Performances 1956[187]
Stage Show (CBS) (a.k.a. The Dorsey Brothers Show)
NrTitelLängd
1.Shake, Rattle and Roll / Flip, Flop and Fly (28 januari 1956, CBS Studio 50, New York)2:46
2.I Got a Woman (28 januari 1956, CBS Studio 50, New York)3:11
3.Baby Let's Play House (4 februari 1956, CBS Studio 50, New York)2:41
4.Tutti Frutti (4 februari 1956, CBS Studio 50, New York)2:24
5.Blue Suede Shoes (11 februari 1956, CBS Studio 50, New York)2:20
6.Heartbreak Hotel (11 februari 1956, CBS Studio 50, New York)2:53
7.Tutti Frutti (18 februari 1956, CBS Studio 50, New York)2:38
8.I Was the One (18 februari 1956, CBS Studio 50, New York)2:50
9.Blue Suede Shoes (17 mars 1956, CBS Studio 50, New York)2:47
10.Heartbreak Hotel (17 mars 1956, CBS Studio 50, New York)2:12
11.Money Honey (24 mars 1956, CBS Studio 50, New York)2:57
12.Heartbreak Hotel (24 mars 1956, CBS Studio 50, New York)
The Milton Berle Show (NBC-TV)  		1:44
13.Shake, Rattle and Roll (3 april 1956, The U.S.S. Hancock)1:01
14.Heartbreak Hotel (3 april 1956, The U.S.S. Hancock)2:01
15.Blue Suede Shoes (3 april 1956, The U.S.S. Hancock)2:12
16.Hound Dog (5 juni 1956, NBC Color City Studios, Burbank)2:38
17.I Want You, I Need You, I Love You (5 juni 1956, NBC Color City Studios, Burbank)
The Steve Allen Show (NBC-TV)  		3:31
18.I Want You, I Need You, I Love You (1 juli 1956, The Hudson Theatre, New York)2:48
19.Hound Dog (1 juli 1956, The Hudson Theatre, New York)
German Home Recordings –
Bad Nauheim, Germany  		1:43
20.He Knows Just What I Need  2:52
21.Cool Water (fragments)2:59
22.Like a Baby (1 verse)0:38
23.Return to Me (fragments)0:45
24.Her Hand in Mine  1:35
25.Her Hand in Mine  1:47
26.Her Hand in Mine  1:34
27.If I Didn't Care  0:28
28.Are You Sincere  0:30
29.Are You Lonesome Tonight?  3:03
30.Stand by Me (fragments)2:54
Total längd:
66:22

Medverkande

Uppgifterna, hämtade från Keith Flynn och Ernst Jørgensen, avser inspelningar gjorda i Sun Studio i Memphis, Tennessee, den 5 och 7 juli 1954,[47][37][38] någon gång november eller december 1954, möjligen den 15 november,[61][63] mars 1955, kanske den 5 mars,[72] och mest troligt antingen den 11 eller 21 juli 1955;[78][77] i RCA:s studio i Nashville, Tennessee den 10–11 januari 1956;[95][96][97] i RCA:s studio 1 i New York den 30–31 januari[119][120] och 3 februari 1956;[121][115] på 20th Century Fox stage 1 i Hollywood den 24 augusti 1956;[141][143] samt i Radio Recorders Studio 1 i Hollywood, Kalifornien, den 1–3 september 1956.[157][158][159][155]

En av mikrofonerna i Sun Studio i Memphis.
  • Elvis Presley – sång; gitarr vid alla inspelningstillfällen utom vid inspelningen av "Poor Boy"; pålägg bakgrundssång på "Shake, Rattle and Roll"; piano på "'Playing For Keeps".
  • Scotty Moore – gitarr på alla låtar utom "Poor Boy"; pålägg bakgrundssång på "Shake, Rattle and Roll".
  • Bill Black – bas på alla låtar utom "Poor Boy"; pålägg bakgrundssång på "Shake, Rattle and Roll".
  • Doug Poindexter – närvarande på gitarr vid inspelningen av "You're a Heartbreaker", utan att deltaga.
  • Chet Atkins – gitarr på "I Was the One".
  • D. J. Fontana – trummor på "I Was the One", "My Baby Left Me", "Lawdy, Miss Clawdy", "Shake, Rattle and Roll" och "Playing For Keeps"; pålägg bakgrundssång på "Shake, Rattle and Roll".
  • Jimmie Lott – trummor på "I'm Left, You're Right, She's Gone".
  • Johnny Bernero – närvarande på trummor vid inspelningen av "Mystery Train", utan att deltaga.
  • Floyd Cramer – piano på "I Was the One".
  • Shorty Long – piano på "Lawdy, Miss Clawdy" och "Shake, Rattle and Roll".
  • Vito Mumolo – gitarr under sessionen då "Poor Boy" spelades in.
  • Michael "Myer" Rubin – bas under sessionen då "Poor Boy" spelades in.
  • Richard Cornell – trummor under sessionen då "Poor Boy" spelades in.
  • Luther "Red" Roundtree – banjo under sessionen då "Poor Boy" spelades in.
  • Dominic Frontieri – dragspel under sessionen då "Poor Boy" spelades in.
  • Gordon Stoker (från The Jordanaires), Ben Speer och Brock Speer – bakgrundssång på "I Was the One".
  • The Jordanaires (Gordon Stoker, Neal Matthews, Hoyt Hawkins och Hugh Jarrett): – bakgrundssång på "Playing For Keeps".
  • Sam Phillips – producent och ljudtekniker vid Sun Records för "That's All Right", "You're a Heartbreaker", "I'm Left, You're Right, She's Gone" och "Mystery Train".
  • Steve Sholes – producent vid RCA på "I Was the One", "My Baby Left Me", "Lawdy, Miss Clawdy", "Shake, Rattle and Roll" och "Playing for Keeps".
  • Lionel Newman – producent på "Poor Boy".
  • Ken Darby – arrangör på "Poor Boy".
  • Bob Farris – ljudtekniker vid RCA på "I Was the One".
  • Ernie Oehlrich – ljudtekniker vid RCA på "My Baby Left Me", "Lawdy, Miss Clawdy" och "Shake, Rattle and Roll".
  • Bob Mayer och Ken Runyon – ljudtekniker på "Poor Boy".
  • Thorne Nogar – ljudtekniker på "Playing for Keeps".
  • Bones Howe – inspelningsassistent på "Playing for Keeps".

Topplistor

Veckolistor

Veckolistor med topplaceringar för
For LP Fans Only (1959)
Lista (1959)Högsta
position
USA Cash Box[5]20
USA (Billboards Best-Selling LP's)[123][3]19

Referenser

Anmärkningar

  1. ^ I juli 1953 spelade han för eget bruk in "My Happiness" och "That's When Your Heartaches Begin" och i januari 1954 "I'll Never Stand in your Way" och "It Wouldn't Be the Same Without You".[42]

Noter

  1. ^ [a b c d e] Flynn, Discography (1950s): For LP Fans Only (LP) 1959.
  2. ^ [a b c] Leigh 2017, Appendix 1.
  3. ^ [a b c d e f] Whitburn 2001, sid. 692.
  4. ^ Guralnick & Jorgensen 1999, sid. 67.
  5. ^ [a b c d] Hoffmann, Albert & Hoffmann 1988, sid. 295.
  6. ^ [a b c d e f g] Guralnick & Jorgensen 1999, sid. 133.
  7. ^ [a b] Jorgensen 1998, sid. 119.
  8. ^ [a b c d e f g] Jorgensen 1998, sid. 112.
  9. ^ Gaar 2014, sid. 31.
  10. ^ Eder 2013, sid. 53.
  11. ^ Ponce de Leon 2007, sid. 111.
  12. ^ Guralnick 1994, sid. 463–464.
  13. ^ Hopkins 2007, sid. 132.
  14. ^ Hopkins 2007, sid. 135.
  15. ^ Guralnick 1994, sid. 473–474.
  16. ^ Hopkins 2007, sid. 140–141.
  17. ^ Tillery 2013, sid. 57.
  18. ^ [a b c d e] Brown 2017, sid. 385.
  19. ^ [a b c d e f g h i] Jorgensen 1998, sid. 113.
  20. ^ [a b] Hopkins 2007, sid. 150.
  21. ^ [a b] Guralnick 2000, sid. 26.
  22. ^ Jorgensen 1998, sid. 112–113.
  23. ^ Jorgensen 1998, sid. 113–114.
  24. ^ [a b c d e f] Hopkins 2007, sid. 149.
  25. ^ Guralnick 2000, sid. 29.
  26. ^ Jorgensen 1998, sid. 114.
  27. ^ Guralnick 2000, sid. 25–26.
  28. ^ [a b c d] Jorgensen 1998, sid. 115.
  29. ^ Jorgensen 1998, sid. 413.
  30. ^ Jorgensen 1998, sid. 149.
  31. ^ Hopkins 2007, sid. 151.
  32. ^ Hopkins 2007, sid. 152.
  33. ^ Gaar 2014, sid. 44.
  34. ^ Duffett 2018, sid. 85–86.
  35. ^ [a b] Eder 2013, sid. 24–25.
  36. ^ [a b c] Duffett 2018, sid. 184.
  37. ^ [a b] Flynn, Recording Sessions 1950s: July 7 1954.
  38. ^ [a b c d e f] Jorgensen 1998, sid. 12.
  39. ^ Jorgensen 1998, sid. 15.
  40. ^ Eder 2013, sid. 18.
  41. ^ Duffett 2018, sid. 85–87.
  42. ^ [a b c d] Brown 2017, sid. 24.
  43. ^ Brown 2017, sid. 21.
  44. ^ [a b] Jorgensen 1998, sid. 11.
  45. ^ Guralnick & Jorgensen 1999, sid. 17–18.
  46. ^ [a b] Eder 2013, sid. 21.
  47. ^ [a b] Flynn, Recording Sessions 1950s: July 5 1954.
  48. ^ [a b c d e f] Brown 2017, sid. 25.
  49. ^ [a b] Guralnick & Jorgensen 1999, sid. 18.
  50. ^ Duffett 2018, sid. 183.
  51. ^ Parker 2022, sid. 45.
  52. ^ Gaar 2014, sid. 5.
  53. ^ [a b] Ponce de Leon 2007, sid. 41–42.
  54. ^ Jorgensen 1998, sid. 12–13.
  55. ^ Parker 2022, sid. 46.
  56. ^ [a b] Duffett 2018, sid. 186.
  57. ^ Parker 2022, sid. 52.
  58. ^ Marcus 2015, sid. 132–133.
  59. ^ Sullivan 2013, sid. 379.
  60. ^ [a b c d] Jorgensen 1998, sid. 410.
  61. ^ [a b c d] Flynn, Recording Sessions 1950s: November 15 1954.
  62. ^ Brown 2017, sid. 30.
  63. ^ [a b c d] Jorgensen 1998, sid. 20.
  64. ^ Jorgensen 1998, sid. 19.
  65. ^ Discogs, Jack Sallee.
  66. ^ Brown 2017, sid. 13.
  67. ^ [a b c d e f g h i] Eder 2013, sid. 20.
  68. ^ Jorgensen 1998, sid. 22.
  69. ^ [a b c d e] Jorgensen 1998, sid. 24.
  70. ^ Ponce de Leon 2007, sid. 51.
  71. ^ Brown 2017, sid. 31.
  72. ^ [a b] Flynn, Recording Sessions 1950s: March 5 1955.
  73. ^ [a b] Jorgensen 1998, sid. 26.
  74. ^ [a b c d e f g h i j] Brown 2017, sid. 34.
  75. ^ [a b c] Parker 2022, sid. 138.
  76. ^ Flynn, Recording Sessions 1950s: March 5 1955 – Notes.
  77. ^ [a b c] Jorgensen 1998, sid. 27.
  78. ^ [a b c d] Flynn, Recording Sessions 1950s: July 21 1955.
  79. ^ [a b c d e f] Brown 2017, sid. 36.
  80. ^ Jorgensen 1998, sid. 28.
  81. ^ [a b] Brown 2017, sid. 37.
  82. ^ Guralnick & Jorgensen 1999, sid. 46.
  83. ^ Flynn, Recording Sessions 1950s: September 12–16 1954.
  84. ^ Jorgensen 1998, sid. 27–28.
  85. ^ [a b] Guralnick & Jorgensen 1999, sid. 42–43.
  86. ^ [a b c] Discogs, Little Junior's Blue Flames.
  87. ^ Gaar 2014, sid. 8.
  88. ^ [a b c d e] Eder 2013, sid. 22.
  89. ^ Brown 2017, sid. 36–37.
  90. ^ Duffett 2018, sid. 148.
  91. ^ Eder 2013, sid. 13.
  92. ^ Guralnick 1994, sid. 233.
  93. ^ [a b c d] Guralnick & Jorgensen 1999, sid. 59.
  94. ^ Guralnick & Jorgensen 1999, sid. 61–62.
  95. ^ [a b c] Flynn, Recording Sessions 1950s: January 10 1956.
  96. ^ [a b c d] Flynn, Recording Sessions 1950s: January 11 1956.
  97. ^ [a b c d e f] Jorgensen 1998, sid. 35.
  98. ^ Brown 2017, sid. 41.
  99. ^ Eder 2013, sid. 62.
  100. ^ Guralnick & Jorgensen 1999, sid. 57.
  101. ^ Jorgensen 1998, sid. 35–36.
  102. ^ Brown 2017, sid. 42–43.
  103. ^ Guralnick 1994, sid. 237.
  104. ^ Guralnick & Jorgensen 1999, sid. 45.
  105. ^ Eder 2013, sid. 61.
  106. ^ Guralnick 1994, sid. 235.
  107. ^ Jorgensen 1998, sid. 33–34.
  108. ^ [a b] Sharp 2006, sid. 121.
  109. ^ [a b] Jorgensen 1998, sid. 36.
  110. ^ [a b c] Brown 2017, sid. 43.
  111. ^ Eder 2013, sid. 59–60.
  112. ^ [a b c d] Eder 2013, sid. 60.
  113. ^ Guralnick & Jorgensen 1999, sid. 60.
  114. ^ Guralnick & Jorgensen 1999, sid. 73.
  115. ^ [a b c d e f] Jorgensen 1998, sid. 38.
  116. ^ [a b c d e f g h i j k l m] Brown 2017, sid. 46.
  117. ^ Guralnick & Jorgensen 1999, sid. 61.
  118. ^ [a b c d e f g h] Duffett 2018, sid. 76.
  119. ^ [a b] Flynn, Recording Sessions 1950s: January 30 1956.
  120. ^ [a b] Flynn, Recording Sessions 1950s: January 31 1956.
  121. ^ [a b c d] Flynn, Recording Sessions 1950s: February 3 1956.
  122. ^ [a b c d] Jorgensen 1998, sid. 39.
  123. ^ [a b] Jorgensen 1998, sid. 48.
  124. ^ [a b c] Whitburn 2013, sid. 671.
  125. ^ Collins 2005, sid. 25.
  126. ^ [a b c d e f] Eder 2013, sid. 90.
  127. ^ [a b c d e f g h i] Jorgensen 1998, sid. 40.
  128. ^ Jorgensen 1998, sid. 39–40.
  129. ^ Eder 2013, sid. 90–91.
  130. ^ [a b c d e f] Duffett 2018, sid. 73.
  131. ^ [a b] Sullivan 2013, sid. 201.
  132. ^ Sullivan 2013, sid. 202.
  133. ^ [a b] Jorgensen 1998, sid. 21.
  134. ^ [a b c] Duffett 2018, sid. 74.
  135. ^ Gaar 2014, sid. 86.
  136. ^ [a b] Brown 2017, sid. 47.
  137. ^ [a b c d] Guralnick & Jorgensen 1999, sid. 83.
  138. ^ [a b c] Jorgensen 1998, sid. 58.
  139. ^ Leigh 2017, sid. 73.
  140. ^ Jorgensen 1998, sid. 57–58.
  141. ^ [a b c d] Flynn, Recording Sessions 1950s: August 24 1956.
  142. ^ Parker 2022, sid. 136.
  143. ^ [a b c] Jorgensen 1998, sid. 57.
  144. ^ [a b c d] Guralnick & Jorgensen 1999, sid. 91.
  145. ^ [a b] Brown 2017, sid. 67.
  146. ^ [a b] Eder 2013, sid. 91.
  147. ^ RIAA, Love Me Tender (EP).
  148. ^ Eder 2013, sid. 67.
  149. ^ Collins 2005, sid. 9.
  150. ^ [a b c d] Brown 2017, sid. 68.
  151. ^ [a b] Eder 2013, sid. 68.
  152. ^ Jorgensen 1998, sid. 60.
  153. ^ Guralnick & Jorgensen 1999, sid. 96.
  154. ^ Flynn, Recording Sessions 1950s: September 11956.
  155. ^ [a b] Jorgensen 1998, sid. 60–61.
  156. ^ [a b] Jorgensen 1998, sid. 61.
  157. ^ [a b c d] Flynn, Recording Sessions 1950s: September 1 1956.
  158. ^ [a b] Flynn, Recording Sessions 1950s: September 2 1956.
  159. ^ [a b] Flynn, Recording Sessions 1950s: September 3 1956.
  160. ^ Collins 2005, sid. 64.
  161. ^ Brown 2017, sid. 71.
  162. ^ [a b] Billboard Magazine, Best-Selling LP's, March 30, 1959, s. 31.
  163. ^ AllMusic 2012, Awards.
  164. ^ [a b c d] Worth & Tamerius 1988, sid. 535.
  165. ^ Cashbox, Best Selling Pop Albums, March 14, 1959, s. 20.
  166. ^ Cashbox, Top 15 Best Selling Pop Albums, April 25, 1959, s. 6.
  167. ^ Discogs, For LP Fans Only, LPM-1990 US 1959.
  168. ^ Flynn, UK Discography (1950s): Elvis (LP) 1959.
  169. ^ Discogs, Elvis, UK 1959.
  170. ^ Flynn, Discography (1960s): For LP Fans Only (electronic stereo) (LP) 1965.
  171. ^ Discogs, For LP Fans Only, LSP-1990(e) US 1965.
  172. ^ Flynn, Discography (1980s): For LP Fans Only (CD) 1989.
  173. ^ Discogs, For LP Fans Only, CD, US 1989.
  174. ^ [a b c] Flynn, FTD Discography (2016–2019): For LP Fans Only (2xCD) 2018.
  175. ^ [a b c] Discogs, For LP Fans Only, FTD Records, 2 x CD, Europe 2018.
  176. ^ [a b c] Billboard Magazine, The Billboard Spotlight Winners of the Week, February 16, 1959, s. 30.
  177. ^ Bielen 2021, sid. 7.
  178. ^ Worth & Tamerius 1988, sid. 611.
  179. ^ [a b c d] Erlewine, For LP Fans Only Review.
  180. ^ Knopper 1999, sid. 892.
  181. ^ Larkin, Colin 2006, sid. 630 (vol. 6).
  182. ^ Marsh 1983, sid. 395.
  183. ^ [a b] Simpson 2004, sid. 113.
  184. ^ Cashbox, Album Reviews, February 28, 1959, s. 44.
  185. ^ [a b] Discogs, For LP Fans Only.
  186. ^ Flynn, Discography 1950s: For LP Fans Only (LP) 1959.
  187. ^ [a b] Krueger, For LP Fans Only – Follow That Dream (FTD).

Citat på engelska

  1. ^ "You're wearing them dresses, the sun comes shining through".[127]

Källor

  • AllMusic (2012-08-22), ”Elvis Presley – Awards”, AllMusic, https://web.archive.org/web/20120822001739/https://www.allmusic.com/artist/elvis-presley-mn0000180228/awards, läst 1 februari 2025 
  • Bielen, Ken (2021) (på engelska). Portraying Performer Image in Record Album Cover Art. Lexington Books. ISBN 978-1793640727 
  • Billboard Magazine, ”February 16, 1959, March 30, 1959”, The Billboard Magazine, läst 17 mars 2025 
  • Brown, Shane (2017) (på engelska). Reconsider Baby: Elvis Presley: A Listener's Guide (2 ed. Revised and Expanded). CreateSpace Independent Publishing Platform. ISBN 978-1976053016 
  • Cashbox, ”February 28, 1959, March 14, 1959, April 25, 1959”, Cash Box, läst 16 mars 2025 
  • Collins, Ace (2005) (på engelska). Untold Gold: The Stories Behind Elvis's #1 Hits. Chicago, Ill.: Chicago Review Press. ISBN 1556525656 
  • Discogs, Discogs sökbara databas: Elvis Presley – For LP Fans Only LPM-1990 US 1959, LSP-1990(e) US 1965, CD, US 1989, Follow That Dream Records, 2 x CD, Europe 2018, Elvis, UK 1959, Jack Sallee, Little Junior's Blue Flames – Love My Baby / Mystery Train, läst 16 mars 2025 
  • Duffett, Mark (2018) (på engelska). Counting Down Elvis: His 100 Finest Songs. Counting Down. Rowman & Littlefield. Libris 8jjpjlbh6kv5x7pn. ISBN 9781442248045 
  • Erlewine, Stephen Thomas, ”For LP Fans Only Review”, Allmusic (Rovi Corp.), https://www.allmusic.com/album/for-lp-fans-only-mw0000200208, läst 14 mars 2025 
  • Eder, Mike (2013) (på engelska). Elvis Music FAQ: All That's Left to Know About the King's Recorded Works (1 ed.). Milwaukee WI: Backbeat Books. ISBN 978-1617130496 
  • Flynn, Keith, ”Recording Sessions: 1950s, Elvis Presley Discography: (1950s), (1960s), (1980s). UK Discography (1950s). FTD Discography: (2016–2019).”, Keith Flynn's Elvis Presley Pages, läst 18 mars 2025 
  • Gaar, Gillian G. (2014) (på engelska). 100 Things Elvis Fans Should Know & Do Before They Die. Chicago: Triumph Books. ISBN 978-1600789083 
  • Guralnick, Peter (1994) (på engelska). Last Train to Memphis: The Rise of Elvis Presley (1. ed.). Boston: Little, Brown and Co. Libris 4812094. ISBN 0316332208 
  • Guralnick, Peter; Jorgensen, Ernst (1999) (på engelska). Elvis Day by Day: The Definitive Record of His Life and Music. New York: Ballantine Books. ISBN 0345420896 
  • Guralnick, Peter (2000) (på engelska). Careless Love: The Unmaking of Elvis Presley. New York: Back Bay Books. Libris 18443996. ISBN 9780316332972 
  • Hoffmann, Frank; Albert, George; Hoffmann, Lee Ann (1988) (på engelska). The Cash Box Album Charts, 1955-1974. Metuchen, N.J.: Scarecrow. Libris 5723365. ISBN 0-8108-2005-6 
  • Hopkins, Jerry (2007) (på engelska). Elvis: The Biography. London: Plexus Publishing Limited. ISBN 978-0859653916 
  • Jorgensen, Ernst (1998) (på engelska). Elvis Presley: A Life in Music: The Complete Recording Sessions (1. ed.). New York: St. Martin's Press. ISBN 978-1466868557 
  • Knopper, Steve (1999). ”Elvis Presley”. i Gary Graff, Daniel Durchholz (på engelska). MusicHound Rock: The Essential Album Guide. Farmington Hills, MI: Visible Ink Press. sid. 890–893. ISBN 1-57859-061-2. https://archive.org/details/isbn_9781578590612/page/890 
  • Krueger, Stephan. ”For LP Fans Only – Follow That Dream (FTD)”. FTD CDs. Elvis on CD. https://www.elvisoncd.com/EIGENECD_a-z/ftd-label/forlpfansonly.htm. Läst 15 mars 2025. 
  • Larkin, Colin, red (2006). ”Presley, Elvis” (på engelska). The Encyclopedia of Popular Music. "6" (4. ed.). New York: Oxford University Press. sid. 626–632. Libris 10234329. ISBN 0195313739 
  • Leigh, Spencer (2017) (på engelska). Elvis Presley: Caught in a Trap. Aswarby, Sleaford, United Kingdom: McNidder & Grace. Libris 21550741. ISBN 978-0857161659 
  • Marcus, Greil (2015) (på engelska). Mystery Train: Images of America in Rock 'n' Roll Music (Sixth revised edition.). New York: Plume. Libris 17953527. ISBN 9780142181584 
  • Marsh, Dave (1983). John Swenson. red (på engelska). The New Rolling Stone Record Guide. London: Random House/Rolling Stone Press. ISBN 0394721071 
  • Official Charts. ”ELVIS PRESLEY” (på engelska). Official Charts sökbara databas. Official Charts. https://www.officialcharts.com/artist/13107/elvis-presley/. Läst 20 mars 2025. 
  • Parker, Gary (2022) (på engelska). The Sonic Swagger of Elvis Presley: A Critical History of the Early Recordings. Jefferson, North Carolina: McFarland & Company, inc. ISBN 978-1476684314 
  • Ponce de Leon, Charles Leonard (2007) (på engelska). Fortunate Son: The Life of Elvis Presley. New York: Hill and Wang. ISBN 978-0809030422 
  • RIAA, ”Gold & Platinum: Elvis Presley – Love Me Tender (EP)”, RIAA:s sökbara databas (Recording Industry Association of America), läst 20 mars 2025 
  • Sharp, Ken (2006) (på engelska). Elvis Presley: Writing for the King—The Stories of the Songwriters. London: FTD Books 
  • Simpson, Paul (2004) (på engelska). The Rough Guide to Elvis. London: Rough Guides. Libris 9589595. ISBN 1843534177 
  • Sullivan, Steve (2013) (på engelska). Encyclopedia of Great Popular Song Recordings. Volumes 1 and 2. Lanham: Scarecrow Press, Inc. Libris 19678584. ISBN 9780810882959 
  • Tillery, Gary (2013) (på engelska). The Seeker King: A Spiritual Biography of Elvis Presley. Wheaton, Il: Quest Books. ISBN 978-0835609159 
  • Whitburn, Joel (2001) (på engelska). Billboard's Top Pop Albums 1955-2001. Menomonee Falls, Wisconsin: Record Research Inc. ISBN 0898201470 
  • Whitburn, Joel (2013) (på engelska). Top Pop Singles 1955–2012 (14th ed.). Menomonee Falls, Wisconsin: Record Research Inc. ISBN 978-0898202052 
  • Worth, Fred L.; Tamerius, Steve D. (1988) (på engelska). Elvis: His Life from A to Z. Chicago: Contemporary Books. Libris 5718421. ISBN 0809245280 

Media som används på denna webbplats

Sun 209 - BlueMoonOfKentucky.jpg
Blue Moon of Kentucky by Elvis Presley / Scotty and Bill, Sun 1954.
Colonel Parker.jpg
Författare/Upphovsman: Alexdarcy, Licens: CC BY-SA 4.0
Colonel Parker
Milkcow Blues Boogie - Original 45 rpm Sun Record - Graceland (Elvis Presley Mansion) - Memphis - Tennessee - USA (7206762220).jpg
Författare/Upphovsman: Adam Jones from Kelowna, BC, Canada, Licens: CC BY-SA 2.0
Milkcow Blues Boogie - Original 45 rpm Sun Record - Graceland (Elvis Presley Mansion) - Memphis - Tennessee - USA
Star full.svg
Star symbol; full star.
Big Joe Turner Rock and Roll Revue Apollo Theater 1955.jpg
An image of Big Joe Turner captured as a single frame from the Public Domain show "Rock 'n' Roll Revue" 1955 at the Internet Archive.
Star empty.svg
Star symbol; full star.
Sun Records 02.jpg
Författare/Upphovsman: MorenaClara, Licens: CC BY 4.0
Facade of Sun Studio building where Sun Records was founded, birthplace of Rock and Roll
Star half.svg
Star symbol; half star.
Ken Darby.jpg
Photo of Ken Darby
Elvis Presley and the Jordanaires 1957.jpg
Photo of Elvis Presley with his backup group for many years, The Jordanaires. The Jordanaires recorded, toured and made television appearances with Elvis.
Publicity photo of Lloyd Price - ht24wk00x files 046435e7-3a2b-42be-b859-88a492e9b836.jpg
Författare/Upphovsman: OkändUnknown author, Licens: PDM-owner
Publicity photo of Lloyd Price
Magnify-clip.png
A MediaWiki thumbnail icon.
Elvis Presley - TV Radio Mirror, September 1956 01.jpg
Elvis Presley live with Scotty Moore and Bill Black
Elvis Presley in Germany.jpg
Elvis Presley poses for the camera during his military service at a US base in Germany.
Elvis code DSCF6533.JPG
Författare/Upphovsman: G.Lanting, Licens: CC BY-SA 4.0
Tentoonstelling Elvis code in het Breda's Museum
Claude DeMetruis.jpg
Författare/Upphovsman: Alibaba95250, Licens: CC BY-SA 3.0
Songwriter
Elvis code DSCF6540.JPG
Författare/Upphovsman: G.Lanting, Licens: CC BY-SA 4.0
Tentoonstelling Elvis code in het Breda's Museum
One of six used by Elvis, Sun Studio.jpg
Författare/Upphovsman: H. Michael Miley from Schaumburg, USA, Licens: CC BY-SA 2.0
Sun Studios had six of these in the studio the night Elvis made his first recording. While nobody knows for sure, this very well could be the one.
I Want You, I Need You, I Love You - My Baby Left Me ad - Cash Box 1956.jpg
Advertisement for Elvis Presley's single, "I Want You, I Need You, I Love You", and B-side, "My Baby Left Me". 19 May 1956.
That's all right.jpg
Författare/Upphovsman: Lucas0707, Licens: CC BY 3.0
A capa do Single "that's all right", de Elvis Presley.
Pop Conference 2017 - Stephen Thomas Erlewine 01.jpg
(c) Joe Mabel, CC BY-SA 4.0
Stephen Thomas Erlewine at the 2017 Pop Conference, MoPOP, Seattle, Washington, U.S.
Elvis Presley first national television appearance 1956.jpg
This is the photo sent out by the CBS television program Stage Show to promote the first national television appearance of Elvis Presley on January 28, 1956. The show was hosted by the Dorsey Brothers, who had patched up their long-standing family feud. The program was hosted one week by Jimmy Dorsey and the following one, by Tommy. The death of Tommy Dorsey, in November 1956, put an end to the variety program.